...
Är fortfarande inne på samma spår, samma tankar men en annan månad. Men det var bra, ett tag. Hoppet var uppe och tankarna på annar. Men just nu finner jag ingen mening med mitt liv överhuvudtaget. Igen. Jag går hemma och letar och söker jobb varje dag men får inget jobb eftersom någon alltid kommer före då alla kräver erfarenhet, utbildning eller körkort. Jag har ingendera. Jag får ingen erfarenhet eftersom jag inte får det från någonstans. Jag har ingen utbildning eftersom jag gick samhäll som ledde mig ingenstans. Jag har inget körkort eftersom jag inte har pengar till det och hur ska jag få pengar utan ett jobb? Det blir en jobbig ond cirkel av alltihop. Jag jobbar på en bar men jag hatar det jobbet för det är så orättvist och hade jag fått välja mellan att bada i spindlar eller jobba där hade jag badat i spindlar. Skulle det hända att läget blir så kritiskt att vi inte får mat på bordet, då söker jag till säljare. Eller McDonalds eller liknande. Jag jobbandes där = då kan du slänga in en människa med klaustrofobi i det minsta rum du kan hitta. Så känns det, fast rädsla är hat. Noway. Det tar emot, men har man inget val får jag svälja hatet antar jag. Och jag hatar uttrycket: man får ta vad man får. Bara det är ett jobb. Jag vägrar! Förutom, som jag nämnde tidigare, om det verkligen skulle krisa.
Så vad är meningen egentligen? Hur ska jag tänka för att kunna vakna på morgonen och ha ett leende på läpparna? Vad är meningen med det? Vad har jag att le för? Att min familj mår så bra? De mår ju inte bra.. Att jag inte lever i Afrika? Går inte att jämföra. Att jag har så många vänner som får mig på andra tankar och gör mig glad? Vilka vänner? Jag försöker att se det positiva men jag kommer inte på något. Jag har två punkter: Familjen och Anton. Hade jag dött idag hade det påverkat typ tolv personer, och endast en är utanför familjen. Vissa dagar känns det bäst om jag bara hade dött, så jag slipper vara en börda för andra och slipper må dåligt. Jag vet att man inte ska tänka så men jag kan inte låta bli...
De dagar jag arbetar hos pappa sitter jag i passagerarsätet och kollar ut genom fönstret, ser alla pendlare på väg till eller vissa till och med från jobb. Jag vet att klockan bara är sex på morgonen och att jag kommer komma hem vid fem igen. Allt jobbande, för vad? Tjäna pengar som ändå alla går till hyra och mat och kanske en ny tröja var tredje månad. Jobba 24 timmar en fredag för en skitlön, det känns inte okej. Det känns inte okej alltså.
Enda hoppet jag har just nu är en tanke. Jag funderar på att studera vidare. Jag vill plugga vidare. Söka till högskolan (eller universitet lutar det mot pga krav från storebror). Men vad vet jag inte. Något som leder till jobb såklart. Men vad vill jag göra? Kostar det? Kommer jag att klara av det? Om jag ångrar mig? Hur söker jag? Måste jag gå med 93:or nu eftersom jag missade ansökningen till hösten med en månad? Det känns som att det är ett val som måste göras nu men jag känner mig bara vilsen. Suttit i fyra timmar och gjort test efter test, läst om olika program. Känner mig inte mycket smartare. Dock har jag funnit två program jag kan tänka mig - frågan är bara: klarar jag av det?
