svart, vitt eller kanske någonstans i mitten?
VAR GÅR GRÄNSEN?
En person som låter folk säga vad de vill, bete sig hur de vill och göra som de vill mot en är ingenting bra. Det är till en sådan person man alltid säger: "stå upp för dig själv", "försvara dig", "säg ifrån", "gör något", "säg något", "låt dem inte behandla dig så".
Sen finns det den andra personen. Den som verkligen gör allt detta som folket säger till den blyga, osäkra stackaren. Den som ryter till om någon gör något fel eller opassande, den som inte accepterar ett hånskratt, den som visat folk att man inte är att bråka med. Den som säger ifrån och inte är rädd för att göra det heller.
Min fråga är: var går gränsen? När blir man en bitch? Finns det en gräns? Klart man inte ska låta folk köra med en alltid och få säga vad de vill eller bete sig hur de vill mot en, men är man då en jävla bitch om man säger till varje gång? Om man inte är rädd för att säga ifrån om man tycker något lät elakt eller var elakt/korkat gjort? Ska man tillåta det ibland så man ligger lite emellan de två kategorierna? Ska man acceptera att bli nedtryckt ibland, bara för att försöka skapa någon jävla balans?
Går igenom lite förändringar just nu, vet inte om jag bara är kallhjärtad eller vad som har hänt men en person nummer ett vill nog ingen vara. Och det är jag trött på att vara också. Men en bråkig och elak bitch som gnäller om (nästan) allt och helt enkelt uppfattas som typ elak vill jag inte vara. Helt seriöst... Hur fan ska man agera egentligen?
en väldigt förvirrad Kim
Agera? skit i allt.
Det finns två olika sätt att se på saker och ting. Det ena sättet baseras på andra. Andras uppfattning om dig. Visst är man ingenting ensam? Med vänner är man stark.
Det andra sättet bygger på dig själv. Varför ska du anpassa dig efter andra? Andra ska gilla dig som du är. Du är stark själv.
Det finns problem med båda tankesätten. Äkta vänner låter inte småsaker förstöra vänskapen, eller hur? Omgivningen kan ha fel, du kan ha rätt. Även om andra tycker om en så måste inte det betyda att man tycker om sig själv. Men varför ska man egentligen tycka om sig själv när man har det så bra med sina inte så sanna kompisar? Hur mycket ska man sänka sig själv för att stiga högre hos de andra? Var finns ballansen?
Angående ditt problem så kan jag inte säga så mycket. Jag känner inte dig. Det är bara du som verkligen kan säga vilken sorts person du vill vara och vad du är villig att offra för det. Ska man låta saker rinna ut i sanden eller stå upp för sig själv? Är kallhjärtad men ärlig bättre än att vara godtrogen mot andra och trycka ner sig själv? Om någon trycker ner dig när du inte gjort något så är det givetvis fel, men är det värt att eventuellt förstöra ert band?
Det bästa att göra är väll att försöka tänka innan du handlar och kanske överreagerar, vilket såklart inte är lika lätt som det låter. Jag kan inte tänka mig att du har som avsikt att vara elak eller bitchig mot andra, men samtidigt kan jag inte se varför någon skulle vara det mot dig heller. Försök se allt från andras perspektiv och handla därefter istället för vad bara du själv kan se. Du kan ju alltid fråga vad dom menar med det som de sagt på ett lugnt sätt.
Känner du att du inte har gjort något fel tycker jag inte att du ska ändra dig. Känner du att du kanske överreagerar ibland så kanske det är värt att fundera lite innan du skäller på folk?
Jag tycker det är okej att säga vad man tycker så länge man inte sårar någon annan, och det gör man knappast genom att säga till när de gjort fel.
